Den bästa träningen är den som tar hänsyn till energinivåer, inte har element av kronisk kardio, som är intensiv och tung, alternativt genomförs i ens aerobiska pulszon där fettförbränningen är som effektivast. Ja, man kan faktiskt träna fel. Här, precis som i så många andra områden i livet, exempelvis vad vi stoppar i oss, så har vi länge fått det hela om bakfoten. Jag själv är inget undantag. Länge hade jag uppfattningen att för att bli snabbare som löpare, så behövde jag köra långa, tuffa intervaller, helst så ofta som möjligt, gärna flera gånger i veckan. Passen fick dessutom gärna vara upp mot en timme långa. Fick jag också lite härlig blodsmak i munnen, mjölksyra i benen och var helt färdig efteråt, desto bättre. Sedan, så klart, så kändes det ju strålande efter dessa hårda pass. En skön blandning av endorfiner, adrenalin och dopaminer i blodet fick humöret att skjuta i höjden. Sedan precis efter träningen så gällde det att fylla på glykogenförråden igen, helst så snart som möjligt. En banan, lite sportdryck, kanske lite extra protein. Efter alltihop så var det bara att lägga mig på soffan och njuta av lite återhämtningstid. Härligt!

Vad kan vara fel med den bilden?

Idag har jag ändrat hela upplägget radikalt. Den stora anledningen till detta kallas kronisk kardio. Kronisk kardio är helt enkelt träning som är för hård, i för hög puls, som varar för länge och är för frekvent för att kroppen ska kunna klara av det. Genom sådan tuff träning som jag beskrev ovan, så främjar man helt enkelt ett tillstånd av kronisk kardio som i sin tur sliter oerhört mycket på kroppen. Vi kan hamna i ett tillstånd där vi snarare bryter ner kroppen, istället för att bygga den. Samtidigt så är vi många som inte reflekterar över detta. För trots allt, vi ser löpare som kör väldigt tuffa pass, under lång tid, som verkar och ser ut att vara som välsvarvade olympier. Att sjukdom och hälsoproblem på något sätt kan stå i relation till deras prestation är svårt att ta till.

Det finns samtidigt gott om studier och forskning som pekar på att kronisk kardio kan leda till bland annat hjärtarytmi, åderförkalkning och överträning. Hjärtat är helt enkelt en muskel som försöker hänga med så gott det går, på kommando av hjärnan. Detta är också anledningen till att hjärtat alltid ligger några steg efter när vi väl sätter fart. Hjärtat har ingen egen vilja och man känner inte av hur det mår på samma sätt som med andra muskler och leder. Det som sätter stopp för oss när vi är ute och tränar är istället vår förmåga till att förbränna fett för att faktiskt få tillgång till energi, och hur mycket glykogen vi har kvar i musklerna under varje givet träningspass. Desto hårdare vi tränar, desto mer bränner vi just glykogen som vi har ett förråd av på cirka 2500 kalorier. När detta börjar ta slut så går vi alltså in i väggen. Har vi dessutom dålig tillgång till vårt eget kroppsfett (där vi hittar ytterligare 50 000 kalorier) så tar bränslet helt enkelt slut ganska snart.