Idag ska jag ta upp något så spännande som rädslor, något jag tänkt på väldigt mycket senaste tiden. Februari och i viss mån mars har varit något turbulent för min egen personliga del. Att vara entreprenör, företagare, idrottare och samtidigt ha tid och möjlighet till avkoppling och socialt umgänge är inte alltid det enklaste. Under denna period har då vissa kännetecken dykt upp, sådant jag inte upplevt på ganska länge, som exempelvis oro för ekonomin, oro för att energin ska ta slut, oro för att jag jobbar alltför mycket helt på egen hand. Tidigare, för ett antal år sedan när jag upplevde liknande känslor hade jag inte samma förmåga att stanna upp och titta på vad det egentligen handlade om. Faktum är att jag nu tror att det till stora delar faktiskt handlar om rädslor, en insikt jag alltså fått ganska nyligen. När vi gör något nytt och går utanför vår komfortzon, bryter rutiner och ändrar vårt beteende för att vi vill se andra resultat, då reagerar kroppen instinktivt och vi ryggar tillbaka. Vårt tänkande jag, det vill säga egot, vill alltid tillbaka till sin komfortzon där tryggheten finns. Lyssnar vi då alltför mycket på detta, vårt ego, kommer också våra handlingar att begränsas och med dom, våra resultat.

Såhär idag, tycker jag mig ha en större objektivitet och ett större avstånd till de tankar som jag faktiskt tänker. Vi är inte vad vi tänker. Det finns något annat bortom tanken. Det hela påminner om mental träning och meditation. Föreställ dig en blå himmel. Den är alltid blå, oavsett hur vädret ser ut närmare marken, storm, regn, orkaner. Ta dig bara tillräckligt högt upp, så är himlen alltid blå. Sinnesro finns alltid. Det vi behöver göra är att styra vårt fokus och vår uppmärksamhet dit den behövs för att vi ska må bra. Det är häri jag tror det finns så ofantligt mycket att lära. Vi har alla våra perioder. En person som alltid är på topp, glad, har energi, och åstadkommer resultat och förändringar mest hela tiden, finns helt enkelt inte. Det tillhör den mänskliga upplevelsen att ha sina bra, och sina mindre bra stunder. Själva insikten att det faktiskt förhåller sig så, för oss alla, är i sig själv befriande. Vi går alla runt och grubblar på problem, ältar och tar upp gammalt groll. För trots allt, vad vore livet om allt konstant vore på topp? Antagligen ganska intetsägande då vi inte skulle ha några erfarenheter att jämföra med, vi skulle inte heller växa som personer och individer.

De orokänslor jag har upplevt i februari och mars kan med andra ord i själva verket översättas till rädslor. Jag har varit rädd för förändring och att göra nytt. Kanske kan jag rentav relatera till ett tidigare inlägg jag gjorde om hjärnans plasticitet. Det vill säga, med många nya förändringar vilket jag nyligen upplevt, så tar det en tid för hjärnan att anpassa sig till denna nya verklighet. Ungefär som att köra bil, allteftersom vänjer vi oss och det går på rutin. På samma eller liknande vis fungerar det med vanor och utmaningar i livet överlag. Här kan jag också lägga in en viktig notis, att precis som med träning behöver vi naturligtvis också återhämtning och vila efter en period av mycket intryck och idéer. I detta kommer vi in på ett annat tema som handlar om balans. Idag tänkte jag dock fokusera på rädslor. Det är nämligen så att jag tror att det jag upplevt senaste tiden av många kan användas som en anledning eller omständighet för att kanske ger upp, stanna av, ta en helt annan väg eller börja om på nytt. Vi kan ibland ge rädslor så stor betydelse att vi är villiga att ge upp våra drömmar. Ger vi upp våra drömmar släpper vi också risken, möjligen falskeligen, för att möta oro, ångest, och misslyckande.

För egen del har jag nämnt några av mina största rädslor ovan. Notera här att mina största rädslor inte är ultralöpning, triathlon, extrema utmaningar, långfärdscykling, fallskärmshoppning eller kanske bungyjump. Dessa områden har jag erfarenhet av. Är det något inom äventyrsväg jag har en tydlig rädsla för så är det faktiskt höjder. Tanken på att en dag ta mig uppför Everest är för mig helt främmande, just på grund av höjderna. Konstigt nog har jag samtidigt inga som helst problem med att hoppa ut från ett flygplan med en fallskärm. Detta måste på något vis handla om vilket förhållningssätt jag har till höjd och säkerhet. Det jag önskar komma fram till här handlar istället om att använda idrotten och de fysiska och mentala utmaningarna som medföljer, till att nå nya resultat också inom andra områden i livet. Det finns med andra ord en koppling här mellan att genomföra ett ultralopp och att vara framgångsrik vid ett försäljningsmöte, exempelvis. Jag använder alltså ett av mina intressen och passioner, för att också bli bättre på andra områden. Områden där jag på riktigt behöver utmana mig själv.

Vi har alla rädslor. Såhär ser det i stort sett ut för mig. Rädslor är något som formar oss och bygger karaktär. Det sätter till synes svåra eller kanske rentav omöjliga hinder framför oss. Vill vi utvecklas, behöver vi hitta sätt att forcera dessa. När vi väl gör det, när vi väl tar oss över dessa hinder, upplever vi å andra sidan stora belöningar. Vi upplever milstolpar och riktig personlig framgång. Att utmana våra rädslor kan vara transformativt och kommer påverka alla andra aspekter i livet. Följer vi detta resonemang kan vi därför börja se rädslor som möjligheter, hur ologiskt det än kan låta.